Efter Lotta sjungit färdigt i måndags dröjde vi kvar lite och fick chansen att ta några porträtt. Jag hade blixten med mig, men jag är så grymt osäker på hur och om den ska fungera, så de här bilderna är tagna med stor bländare och hög ISO.
Jasmine Kara tycker jag är helt fantastisk och hon hade lika mycket energi utanför som på scenen. Då är det lätt att fota, man behöver inte säga något, hon brister ut i skratt och BAM! där har man bilden.
För när man tar ett porträtt, ska det egentligen inte handla om inställningar och objektiv, utan närvaro och att man på något sätt når modellen.
Jonas Gardell är ett proffs på det här, det är inte första gången han poserar för en ovan fotograf. Det var min idé att han gott kunde hålla kvar i sin tekopp. Lite connectade vi där, sen började jag oroa mig för att jag inte hade tillräckligt med ljus, och jag tappade Jonas. Första bilden blev den bästa. I vanliga fall är det oftast tvärtom, så det antyder väl att Jonas var den proffsigare av oss två.
Lotta är också lätt att ha och göra med, däremot vet jag inte vad jag tycker om bilden, eftersom jag sett färgversionen och det är så uppenbart att ljuset inte räckte till. I svartvitt fick jag djup och ljus, men jag är nyfiken på vad jag kunnat göra med en liten blixt. Men det är det där med liten. Jag vill bara ha lite, lite ljus, men ofta får jag så mycket att jag totalt överexponerar. Jag ska öva på semestern.