Stumfilmskväll

Nu när jag har min barnfria vecka passar jag på att se nittonhundratalsfilmer, som min yngste kallar allt som inte är nyproducerat. När det gäller gamla filmer är det många som tar sig an filmen som ett historiskt projekt. "För sin tid" står det alltid nånstans i recensionen. Det där är ointressant för mig. Jag vill bli underhållen. Fritz Langs Metropolis är en typisk "för sin tid" film. Man kan säkert förundras över hur dom gjorde den, men jag tyckte den var ganska trist. Helt lätt att plocka undan "för sin tid" känslan är det dock inte. I Buster Keatons Seven Chances (Busters miljoner) från 1925 finns ett klipp där Buster sätter sig i sin bil och istället för att åka iväg blir det en övergång där bakgrunden byts ut, medan bilen står kvar. Det är utfört med sån precision att man häpnar. Se Själv. I övrigt är det precis så som man tänker sig stumfilm, en ganska simpel historia som skall skapa ett pärlband av dråpliga situationer och det finns en hel del att skratta åt även om det inte är en av Keatons bästa filmer. Lite intressant att bluray utgåvan lyckats återskapa inledningen som filmades i Techincolor och överhuvudtaget var det en skarp och (med tanke på ålder) bra bild på den här utgåvan.

I "IT" (Det) från 1927 är det Clara Bow som helt stjäl showen, hon är alldeles fantastisk och har en underbar mimik. Men filmen har också en bra story och ett modernt, rappt berättande. Nytt "för sin tid" var också användandet av en zoomlins i inledningsscenen. Vad jag förstår en enorm sak som krävde en kameraman och en objektivman. Detta är klart den bättre av de här två filmerna och den jag rekommenderar. Den är riktigt rolig, det händer mycket och Clara Bow representerar inte bara en kvinna med "det" utan också en ny sorts kvinna som tar för sig. Inte undra på att hon blev tjugotalets fixstjärna.

Buster Keaton - What? No beer!

What? No beer! är en film med Buster Keaton och Jimmy Durante från 1941 som man absolut inte behöver se. Uppfattningen om geniet Buster Keaton brukar vara att det gick utför med hans karriär efter att ljudfilmen infördes, men faktum är att han har en bra röst och han jobbade regelbundet fram till sin död 1966. Att folk tror att det gick utför kan bero på filmer som den här, där Buster gör en god insats, men saknar inflytande över den slutgiltiga produkten. Buster gör sina gags som han ska, men den som har klippt filmen saknar totalt känsla för tajming, och av någon anledning är filmen helt tyst, det finns ingen musik i den alls! Vissa sekvenser är underbara, men filmen känns alldeles för lång.

Den första Buster Keaton rulle jag såg var The General (Så går det till i krig) från 1926. Jag hade inga förväntningar alls, men satt snart nog som klistrad och skrattade högt flera gånger. Favoriten efter den är väl Sherlock Jr (Fart, Flickor och Faror) från 1924. Överlag är det ju kul med filmer som man faktiskt måste titta på, som inte bara är radioteater. Talande huvuden.

Clarion Post konserten

En lite yxig video, datorn klagar högljutt nu på att dessa HD-filer är mer än vad den klarar av och varje liten ändring tar en minut innan den blir accepterad, men här är den i varje fall.

0.00 Sissel Kyrkjebö 1.35 Danny Saucedo 2.36 Ulrik Munther 3.13 Fibes! oh Fibes! 3.52 Tove Styrke 4.56 Timbuktu

Invigning av Hotell Clarion Post

Tonåringarna skulle in och titta på konserten på Drottningtorget och dom ville ha med mig, och det får man ju vara tacksam för, även om det bara var för att få skjuts. Rejält påpälsade kom vi in och det var trångt i "dörren" men lite bättre plats när man väl kom in. Det finns ju en viss abstinens efter att få konsertfota och filma och trots mörker och avstånd till scenen blev fotona överraskande bra tycker jag. Först ut efter ljusshowen var Sissel Kyrkjebö, henne filmade jag bara, därefter var det Dannys tur, och även om jag inte tillhör målgruppen måste man ändå säga att han är en showman. Det var bra jobbat i kylan tycker jag. Ulrik Munther fastnade också bara på film, precis som Fibes! Oh Fibes! Men Tove Styrke är ju lite av en favorit här på Nostalgoteket. Hon har star quality och är rolig att fota. Hon har sinne för mode och poserar snyggt. Jättekul, precis som i somras på Lisebergs lilla scen. Sen var det Timbuktu som fick ta emot folkets kärlek och jubel och fick igång ett riktigt sväng, inte ens jag kunde låta bli att gunga lite. Kanske inte dansa, men vagga lite fram och tillbaka. Allt som allt klart värt att ta sig in och se. Video kommer i morgon när datorn tuggat i sig HD-filerna.

L'Atlante 1934

Roade mig med att göra några giffar från en gammal fransk film som heter L'Atlante. Många (några) anser att det är den bästa film som gjorts. Vad skall man säga om det? Tur att vi är olika.

Fotouppdrag

Foto är ju ett av mina intressen och även om jag absolut inte har några drömmar att bli fotograf, så är det ju kul att få ett fotouppdrag. Man får använda de små grå, se bilden i huvudet och sen överraskas av att det blev något helt annat än man tänkt sig. Och jag har faktiskt fått betalt för det här också, eftersom jag kunde göra detta på arbetstid. Mitt fotouppdrag var att ta bilder till vår nya hemsida, så det är i princip produktbilder och foton ute från arbetsplatser. Jag har jobbat lite med belysning och t o m discorök, även om det knappt syns.

Paul McCartney - Kisses on the bottom

Sverigeaktuelle Paul, kan vi väl säga eftersom han spelade i Stockholm nyss, skall släppa en ny platta. Konserten fick blandade recensioner, allt från lågt till högsta betyg. På så stora konserter beror det nog helt på vilka man ser spelningen med. När Paul var på Ullevi hade vi två stora törstiga gäng som grannar. Ölen rann i floder ur de bräckliga plastglasen både till höger och vänster om oss. Inte blev det mycket bättre när halva konserten gått och de tröttnade på att springa fram och tillbaka, utan stannade i baren. Plötsligt satt vi där själva! Bäst blir ju en konsert när man ser den med likasinnade, som är i samma stämning. Farbror Paul uppfann ju en gång arenarocken med låtar som Live and let die, som gjorde sig fantastiskt bra på Ullevi. Man ryser bara man tänker på det. Men jag gissar att han inte kommer att turnera i arenorna med sitt senaste album. Här tar han sig an låtarna som inspirerade hans egna låtar, och det förvånar väl ingen att rockklassikerna lyser med sin frånvaro. Här är det stillsamma evergreens som bjuds, men inte mer evergreens än att ingen under fyrtio har hört de här låtarna förut. Lite av en kulturgärning alltså. Pauls två egna spår passar perfekt med de äldre och allt som allt är det ett riktigt trivsamt album. Tänk att få sitta i en hotellobby med Paul klinkande i bakgrunden, det lär nog hända många gånger framöver, men tyvärr inte live.

1. 'I'm Gonna Sit Right Down And Write Myself A Letter'
2. 'Home (When Shadows Fall)'
3. 'It's Only A Paper Moon'
4. 'More I Cannot Wish You'
5. 'The Glory Of Love'
6. 'We Three (My Echo, My Shadow And Me)'
7. 'Ac-Cent-Tchu-Ate The Positive'
8. 'My Valentine'
9. 'Always'
10. 'My Very Good Friend The Milkman'
11. 'Bye Bye Blackbird'
12. 'Get Yourself Another Fool'
13. 'The Inch Worm'
14. 'Only Our Hearts'

The wild parrots of Telegraph Hill

För knappt ett år sen var jag i San Francisco och när vi skulle besöka Lombard street, den där kurviga gatan som alltid är med i filmer från SF, såg vi plötsligt en flock vilda papegojor lyfta från ett träd. Det var över på ett ögonblick och tyvärr hann jag varken filma eller fota, men det kändes helt overkligt och jag har ofta funderat på hur de där fåglarna klarar sig och var de kommer ifrån. Var ifrån är det ingen som säkert vet, men de klarar sig bra och flocken är nu ca 200 fåglar stor.

Detta vet jag eftersom jag snubblade på en 80 minuter lång dokumentär om Mark Bittner, The wild parrots of Telegraph Hill. Han ägnade ett par år åt att bli kompis med de här gojorna. Jag räknade med att se några minuter för att få några snabba svar och sen gå vidare. Jag har säkert ondgjort mig över dokumentärer förut; hur de mest består av scener som beskriver vilka svårigheter filmmakarna fick gå igenom för att få ihop sina scener, och dessa ändlösa tagningar genom bilfönster på resan till intervjuoffret. Men den fällan faller inte Judy Irving i som gjort den här filmen. Marks historia är lika intressant som papegojornas och man sitter klistrad filmen igenom. Mark har en intressant hemsida och har också skrivit en bok om papegojåren i hans liv. Rekommenderas.

Real Steel

Det här är ju ett udda filmtips som kanske inte alls passar min publik egentligen, men det var en film som passade mig i varje fall. Visst, det lät ju inget vidare; robotar som boxas. Och när filmen rullar igång kan man ju roa sig med att gissa vad som kommer att hända, förutom att det är ingen sport alls. Manuset kan mycket väl ha skrivits av en av robotarna i filmen. Men om det nu är skrivet av en robot så är det förmodligen Plåtmannen i Trollkarlen från Oz, för den här filmen har ett hjärta. Samspelet mellan Anakin, nej, jag menar Max och pappa Charlie spelad av Hugh Jackman är lysande, och det visar sig att boxande robotar är coolt, riktigt coolt. När filmen var slut grät jag en liten skvätt och man inser att hade man varit elva år, hade detta varit allt vad Stjärnornas krig var för oss framför en vhs-spelare i ett vardagsrum för länge, länge sen.

Jul och nyårsvideon 2011