Wallenstams 70-årsfyrverkeri på Götaplatsen

Igår kväll kl tio var det musikfyrverkeri på Götaplatsen för att fira att Wallenstam, (som äger halva Avenyn) fyllde 70 år.

Vi var ett antal fotoentusiaster med stativ som hade samlats för att försöka fånga festligheterna. Efter första låten med Swedish House Mafia försökte vi lite håglöst ropa "en gång till", och till vår glädje började Laleh sjunga Colours och sen ABBA på det. Storslaget.

Blomkraft

Knaprigt värre! på Kvarnteatern

Förra årets föreställning med Lisebergskaninerna hade en hel del passningar till den vuxna publiken, men årets morotsdoftande show är helt riktad mot barnen. Det innebär inte att man har tråkigt, tvärtom, när barnen börjar leva sig in i showen kan man inte annat än smittas av glädjen.

Lägg till snyggt sceneri, bra, nyskrivna låtar och duktiga Mikael Nygren och Elin Ljungberg i huvudrollerna, så är receptet färdigmixat för en ny succé.

Efteråt blev det kramkalas för alla som ville, men jag fick en kram före showen och kunde ägna mig åt kameran.

Filmtipset

Efter att inte sett film på ett par veckor var det riktigt kul att ta en filmhelg igen, eller så hade vi tur med urvalet.

Bäst av filmerna vi såg var en flamländsk film och har jag förstått saken rätt innebär det ett hörn av Belgien. Där var den här filmen en jättesuccé och det är fullt begripligt, det är ett snyggt hantverk.

Det vi bjuds på är den sanna historien om Rocco Granata. En tioårig kille som emigrerar från södra Italien till Belgien när hans pappa får jobb i kolgruvan där. Rasism hör till vardagen och det är egentligen en ganska eländig historia; men det finns humor här, underbara femtiotalsmiljöer, kläder och bilar.

Vi får sen följa honom under hans uppväxt i ett samhälle som bara ser honom som en resurs som skall ner i gruvan, oavsett vad han själv har för drömmar.

Om du precis som jag aldrig hört talas om Rocco Granata, blir det också spännande att se hur det ska sluta. 8/10

En annan sann historia är filmen om Eric Lomax (Colin Firth), en tågentusiast som på en av sina resor träffar kvinnan i sitt liv (Nicole Kidman).

Colin har mardrömmar och panikattacker som en följd av upplevelserna i ett japanskt fångläger under slutet av andra världskriget. Nicoles karaktär nystar i detta och får till slut reda på vad som har hänt och försöker hjälpa honom att bokstavligen möta sina demoner.

Egentligen är jag redigt trött på krigsfilmer, men detta var ändå något jag inte hade koll på innan, så även som historielektion tyckte jag det var intressant. Bra skådisar och starka känslor, sevärt. 7/10

En film som blivit rejält utskälld är Luc Bessons Familjen. Robert De Niro och Michelle Pfeiffer är föräldrar i familjen som ständigt flyttar runt i ett vitnessskyddsprogram efter att ha golat på maffian.

Till skillnad från de andra filmerna är detta inte en sann historia, tvärtom försöker den vara en skröna, med breda penseldrag. Karaktärerna är karikatyrer och humorn grov.

Detta är inget Besson smusslar med, det är tydligt redan i det inledande scenerna, gillar man inte det kan man sluta titta. Det är obegripligt för mig att man kan sitta och vänta sig något annat efter detta, alltså förstår jag inte kritiken.

Jag gillade filmen, kanske för att jag hade låga förväntningar, men det är underhållande. Lättviktigt, så klart, men man får skratta lite och det blir action i slutet också. 7/10

Lisebergs premiär

En kort sväng till Liseberg ville vi ta på premiärhelgen, bara för att känna känslan av att sommaren verkligen är här. I varje fall är den här och hälsar på just nu.

Var är bilderna på Helix, kanske någon undrar. Under vårt korta besök stod den still. Jag tyckte det var mer prioriterat att dokumentera tulpanerna hur som. I värmen så var de nästan utblommade redan.

Foto från Fötö

Svårt att låta bli att skoja till det med rubriken, speciellt när man tänker på vad mina utländska besökare ska läsa in i det där.

De här bilderna är tagna med Olympus lens cap, den lilla supertunna linsen, som mest känns som en plastleksak. Den enda poängen med den är att den är lätt att ha med, den tar verkligen ingen plats.

Kristian Anttila på Stadsbiblioteket

Som sista programpunkt på dagens invigningav nya Stadsbiblioteket stod Kristian Anttila på trappscenen och körde ett akustiskt set. Trappan blev till slut fullsatt, och den entusiastiska publiken såg även till att Kristian kunde lösa sina biblioteksböter. Alla som kan sin Seinfeld vet att det är bäst att klara av det där, man vet aldrig när de kommer ifatt en.

Ljuset var allt annat än spännande, mer frånvarande, men jag körde mina fasta, ljusstarka Leica-gluggar och jag tycker det funkade hyfsat.