100 höjdare - Ulf Lundell, Längre inåt landet, 1980

Lundell var en stor favorit för mig i början av 80-talet, jag slukade böckerna och köpte skivorna, men någonstans på vägen kände jag att hans enorma produktivitet, avsaknaden av en redaktör som vågade säga ifrån och inte minst spriten, dränkte de guldkorn han värkte ur sig.

Nu vet jag så klart att många fans inte håller med mig, men jag anser att less is more. Kan man säga något i en mening behöver man inte skriva tusen sidor. För mig peakar Lundell paradoxalt nog med dubbel-lpn Längre inåt landet från 1980.

Lundell tog med sig Lasse Lindbom, Mats Ronander Janne Andersson, Ingemar Dunker och Niklas Strömstedt och åkte till Ridge Farm i Surrey, England. Det verkar vara ett bra recept att samlas någonstans där distraktionerna är få, men livet är gott. Musiken är traditionell boogie rock, men det var framför allt texterna som fick mig att fastna för just den här plattan. Han hade förmodligen ett rimlexikon i resväskan för i t ex Posörerna blir det nästan för mycket. Men bara nästan, jag var och är fortfarande imponerad.

Framför allt är det en skiva om hopp och glädjen när det vänder, och såna skivor finns det många av bland mina hundra höjdare. Efter samlingsplattan Preskriberade romanser släppte han sen Kär och Galen och blev nationalskald. Jag hängde med ett tag till, jag stod och köade för att få Den vassa eggen direkt när den släpptes och jag köade för att få boxen Livslinjen signerad, men där i kön, märkligt nog, tröttnade jag och när jag slutligen kom fram var varken jag eller Ulf intresserade. I slutändan lyssnade jag bara på CD 2 i den där boxen och efter ett tag slutade jag lyssna helt. Men Längre inåt landet är en av de hundra bästa skivor som gjorts.

Spotify.



Sida 1
Glad igen
Främlingar
Odysseus
Ingens kvinna


Sida 2
Pulver
Så mycket äldre
Bara en fråga om när
Hem till mina rötter igen

Sida 3
Bättre tider
Ryggen fri
Under askan
Längre inåt landet

Sida 4
Posörerna
Stackars Jack
Distraherad
Som en syster 

Chris Isaak på Trädgår'n

Chris Isaak har varit en av mina favoriter ända sen singeln Dancin' från debutplattan, men jag har aldrig fått chansen att se honom live förut. Däremot har jag träffat honom och hela hans band för ca tio år sen, också på Trädgår'n faktiskt. Jag var servitör där och dom var mina gäster. Jag var naturligtvis överlycklig och herr Isaak utnämnde mig till Europas bästa servitör. Sen kunde inte jag komma längre i det yrket.

Som väl är har de här gubbarna inte tappat tempot än utan bjuder på en bra show med humor och mycket publikkontakt. Det finns en trappa ner i publikhavet som används flitigt.

Första tre låtarna fick jag plåta, sen kände man sig riktigt handikappad när man såg det ena gyllene fototillfället uppenbara sig efter det andra, utan att man fick ta fram kameran. Inte ens när Chris bad publiken att ta fram sina kameror, men å andra sidan drog de ner ljuset precis efter det, så inte ens jag hade kunnat få till något då.

Mot slutet var det okej att jag tog några bilder längre bak, så då fick jag lite variation på bilderna.

Chris Isaaks band består av basisten Rowland Salley, trummisen Kenney Dale Johnson, gitarriisten Hershel Yatovitz, pianisten Scott Plunkett, och på percussion Rafael Padilla.

Sixtfest i Malmö

Sixt firade stort igår i Malmö. Det är lite oklart vad man firade, kanske att man nyss anställt undertecknad eller att företaget fyller hundra år i år, vilket gör de till världens äldsta biluthyrningsfirma. Fast det är ju inget nytt egentligen; världens äldsta biluthyrningsfirma har de ju faktiskt varit sen dag ett eftersom de var först.

Temat för kvällen var rock och rikligt med mat och dryck lockade flera hundra att samlas i den för kvällen uppiffade tvätthallen. En gäng Kiss-wannabees livade upp stämningen och lockade fram mobilkamerorna. Uppdatering: i Metro läste jag att gänget kallar sig "Dressed to thrill".

På scen stod Malmöbandet Manda som består av Simon Andersson, Michael Fridh och en trummis som kan heta Jesper. Riktigt kul att få ta fram kameran igen så man inte glömmer vad man sysslar med. I morgon ska jag fota Chris Isaak och då gäller det att vara på topp.

En oväntad vänskap - Filmtipset

Normalt brukar jag tipsa om filmer som ni kanske missat annars. På pappret är The Intouchables precis en sån film, den är fransk och den handlar om en rik handikappad snubbe och hans vårdare som är en ung kåkfarare. Inga konstigheter, tills man ser betyget på IMDB; just nu 8.6 vilket innebär plats 70 på listan över de bästa eller åtminstone högst rankade filmerna någonsin. Det är också en del buzz runt den här filmen så chansen finns att ni redan har hört talas om den.

Handlingen finns ingen anledninga att orda mer om, en apa kan räkna ut vad filmen handlar om med den info ni redan har och det finns en hel del schabloner här och scener man sett förut. Det finns dramatik man lagt till som har noll och intet att göra med den sanna historia man inspirerats av. Men när detta utförs med charm och finess har jag ingenting emot det. Om det nu vore så lätt att göra en succéfilm med hjälp av gamla grepp; varför gör inte alla det?

Det är ju en svår avvägning så klart, man måste ha sånt som folk känner igen och samtidigt överraska lite. Det är t ex ingen slump att Philippe lyssnar på klassisk musik och Driss lyssnar på R'n'B, men lite överraskande för cynikern i mig att Philippe inte kommit längre än sina Absolut Klassiskt samlingar och att unge Driss föredrar Earth, Wind & Fire framför modernare hip hop.

På det hela skrattade jag mig igenom filmen och mådde bra av den och den får faktiskt en nia av mig, men en svag nia. Det jag saknar är ett slut som höjer filmen. Ett bra slut som överraskar hör ju absolut inte till vanligheterna och jag hade inte begärt det om det inte var för de höga förväntningarna jag hade. Och skall den ligga på topp 100 listan kan man absolut kräva det. Det sagt är filmen ändå ett måste att se, men leta först upp Franska Nerver som åtminstone jag tyckte mer om. 9/10