Det är nåt visst med Hammondorgel. Jag blev lite orolig när jag förstod att det bara skulle bli tre man på scenen; "Uncle Colin" på trummor och hans son Tristan Powell på gitarr. Trodde det skulle bli lite fattigt, men hammondorgeln fyllde ut bra. Ett plus också till publiken som trots hög medelålder applåderade även Tristans Hendrixinspirerande gitarrmangel. Trivsamt, med en del sköna anekdoter som t ex när bandet anlände till Sverige efter att ha fått sin första hit och möttes av skrikande flickor på flygplatsen, som de senare upptäckte väntade på Roger Moore.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar