Tv tipset - The Jinx

Om du tycker om dokumentärer så är kanske regissören Andrew Jarecki bekant. Han är mannen bakom (Capturing) The Friedmans. En dokumentär om en vanlig familj i Amerika, men medan dokumentären spelades in dök det upp anklagelser om allvarliga brott som familjemedlemmar begått. Det blev en annan film än Jarecki planerat.

I The Jinx har han ännu en succé i sin hand. Materialet är så omfattande att det räckt till en serie om sex avsnitt och ca fem timmar. Men den tappar aldrig i tempo, det är nog snarare så att du kommer att vilja se alla avsnitt i ett sträck.

Huvudpersonen Robert Durst är uppvuxen i New York som arvtagare till en av de rikaste familjerna i fastighetsbranschen. Han är lite udda och har kommit på kant med sin släkt, men han har mer pengar än han någonsin kommer att kunna spendera.

Filmen börjar med att den styckade kroppen av hans granne flutit i land i svarta sopsäckar. Har Bob något med detta att göra? Och hans fru som försvann tjugo år tidigare? Vad hände där? Och hans bästa vän Susan som blivit kallblodigt avrättad i sin lägenhet? Alla indicier pekar på Robert, men är han verkligen skyldig?

Som alla bra dokumentärer hamnar man mitt i händelsernas centrum, historien verkar utvecklas medan filmen spelas in. Det här är naturligtvis skickligt filmskapande till största delen, ungefär som i Searching For Sugarman, som också undanhöll viss information för att skapa en bättre historia. Det är inte samma sak som att ljuga och manipulera, bara att berätta den bästa historien.

Om du inte gillar dokumentärer, men gillar deckare så är detta ändå en film för dig, det är grymt spännande på samma sätt som en deckare är och dessutom en sann historia. Läs så lite du kan om Robert och se den här serien omgående!

If you are a fan of documentaries, you may be familiar with director Andrew Jarecki. He's the man behind (Capturing) The Friedmans. A documentary about an ordinary american family, but while they were recording serious allegations of crimes committed by family members were revealed. It turned out to be another movie than what Jarecki had planned.

With The Jinx he has another success at hand. The material i so vast that it has become a mini series spanning six one hour episodes. It never loses tempo though, my bet is you'll want to watch all episodes in a row.

The main character is Robert Durst, a man who grew up in New York as the heir to one of the wealthiest families in the real estate business. He is a bit of an oddball and doesn't quite get along with his relatives. Still he's got more money than he will ever be able to spend.

The series begins with the discovery of plastic bags containing the body parts of his murdered neighbor. Is Bob somehow connected to this? And what about the disappearance of his wife twenty years ago? What happened there? And his best friend Susan who got executed in cold blood in her own apartment? Everything points to Robert, but is he really guilty?

As is the case with all good documentaries you end up right in the thick of it, the story seems to evolve as we watch. This is the mark of good film making mostly, just like Searching for Sugarman. Some information is withheld. It's not lying or manipulating, just choosing the best story to tell.

If you don't care for documentaries, but are a fan of crime shows this is still for you. You are at the edge of your seat throughout. Read as little as you can about Robert and watch this immediately!

Vårmodevisning i Nordstan

Nu i helgen visar Nordstans klädaffärer upp vad vi ska ha på oss i vår och visst, jag är inte någon fashionista, men jag tycker nog det ser ut som samma kläder folk hade på sig förra året, och året innan det. Inte så utmanande alltså.

Men kul att fota är det. Det finns ett par chanser till både i dag och i morgon för den som vill testa.

This weekend the local mall shows what we are going to wear this spring, and sure, I'm no fashionista, but I think it looks a lot like what we were wearing last year, and the year before that. Not very edgy.

But it's a lot of fun to shoot. You get a couple of chances both today and tomorrow if you want to try it yourself.

Light of my life

Här är ett porträtt från i somras. Jag gillar allt med den här bilden, ljuset, modellen och dagen den togs. I redigeringen har den först fått en vända i Portrait pro där jag backat på de flesta inställningarna utom perspektivkorrigeringen, i övrigt har jag framförallt jämnat ut ljuset och det är även därför den är svartvit. I färg tog blusen lite för mycket uppmärksamhet.

Here's portrait from last summer. I like everything about this picture, the light, the model and the day it was taken. The editing started in Portrait Pro where I mostly kept the change of perspective that it does automatically. Other than that I just evened out the light, going with black and white was part of that, as the blouse would dominate in color.

Terräng Axel

Häromdan promenerade jag bort till Terräng Axel för att plåta lite gamla bilar. Det har jag gjort förut, men den här gången fick jag prata lite med ägarn också. Han heter inte Axel, utan Thomas, men däremot Terräng i efternamn, mycket trevlig. Säkert har nån sett skylten från vägen när man blåser förbi Sävedalen. Har ni ögonen öppna när ni ser den kommande Jönssonligan filmen får ni ser ännu mer. Jag fick lite info också om bilarna.

Den översta är en Diamond från andra världskriget, em lite lyxigare lastbil. De andra märkena kördes av snubbar i blåställ, men denna framfördes av en gentleman i kostym.

Dodgen är en kanadensare, sent 30-tal, kanske 40-tal. Minns inte riktigt. Den sista är en Federal också från kriget. På wikisidan finns ett ex i museisckick plåtad i samma vinkel. Kul att jämföra.

Redigeringen här är enklare än man kan tro, först är det en HDR-bild och sen har jag lagt ett filter över som jag själv skapat i Nik. Det låter mer avancerat än det är, filtret ljusar upp mitten och mörkar i kanterna. Här blev det ett effektivt sätt att skapa djup i bilden, eftersom HDR-bilder ofta blir lite platta. Bilden på Dodgen har jag lekt med lite till.

The other day I took a walk over to Terräng Axel to shoot some old cars. I've done that before, but this time I got to talk to the owner as well, very nice. And I also got to know a little about the cars.

The first picture shows a Diamond (in the rough). This was luxurious brand, when other cars was driven by blue collar men, this was chauffeured by a guy in a suit.

The Dodge is from Canada, late thirties, maybe forties. I can't quite remember. The last one is a Federal, also from the war. At the wikipage there's one in mint condition. Compare!

The editing here is simpler than you might expect, it's an HDR composite that I finished off with a filter I created in Nik. The filter makes the centre lighter and the corners darker. Not that complicated, but here it created depth. HDR images are sometimes quite flat. The Dodge had a little bit more work done.

Tv-tipset - Photographing Africa

Jag sitter av mina timmar framför tvskärmen precis som de flesta av oss, men med åren har jag blivit mer och mer rastlös. Jag vill att det jag ser ska vara så bra att jag sitter som klistrad, eller så lättsmält att  jag kan sitta och läsa samtidigt. Det blir allt oftare det senare och det är egentligen ganska dumt.

Men ibland hittar man en pärla och det tycker jag Photographing Africa är. Det är en dokumentär om Harry Hook som är uppvuxen i Afrika och i fyrtio år fotograferat olika stammar och livet där. Upplägget här är att han ska försöka finna fem kvinnor han porträtterade 1984, alltså 30 år sen.

Ingen lätt uppgift då de här kvinnorna tillhörde nomadstammar som vandrade över ganska stora ytor och levde av vad landet kunde ge. Utan möjligheter att spara något, måste de varje dag hitta mat och vatten.

Det första som gör den här dokumentären är Harrys bilder som är helt fantastiska. Han har verkligen känsla för både ljus och komposition och när man sen har de här motiven att jobba med blir resultatet fantastiskt. Mellan raderna kan man förstå att även när man är på så storslagna platser, tar inte bilderna sig själva.

Harry tar försiktigt kontakt med folket, kan många gånger prata deras språk och bygger förtroende. Utan det hade bilderna inte alls blivit lika bra.

Det som sen gör att jag blir så fascinerad är inblicken i hur de här människorna lever, det är många små guldkorn man knappt kan begripa. Till exempel färgar några unga män sitt hår rött genom att låta  korna urinera över huvudet på dom. Kameran stannar kvar medan han leende låter kisset rinna av ansiktet, ända tills han spottar ut det han fått i munnen.

Programmet finns på BBC, för de som har tillgång till det.

I do my time in front of the tv screen, just like everybody else, but with the years I've become more restless. I want to be absorbed by what I'm watching, or I want something that's so easy to understand that I don't have to watch, so I can read instead. The latter is just stupid really.

Sometimes I found something really good, and that hope is probably what seats me there in the first place. Photographing Africa is one of those programmes. It's a documentary about Harry Hook who grew up in Africa and has spent 40 years there documenting the tribes and their life. The set up here is that he's trying to find five women he portrayed in 1984, thirty years ago.

No easy task since these people are nomads and traveled vast areas, living of the land. Not being able to save anything, everyday is a struggle for survival.

The first thing that makes this documentary so fascinating is Harry's pictures. He really has a feel for light and composition and with these subjects the results are amazing. It's also clear that these pictures doesn't take themselves.

Harry is great at establishing contact with the tribesmen, he sometimes know their language and is able to build trust. Without it the pictures wouldn't be as good.

What also makes this so intriguing is the insight in how these people live their lives, what makes them happy and their struggles. For instance we learn how a couple of young cattlemen color their hair red. They simply bow down and let a cow relief themselves over their heads. The camera lingers while the boy smiling lets the urine flow off his face until he spits out what ended up in his mouth.

The program is on BBC for those of you who have that channel.

Pestskråp

Just nu ser Pestskråpknopparna ut så här. Senare blir de vita och till sist kommer stora blad som blir upp till en meter i diameter. Med solens sista strålar nästan horisontellt bakifrån blir de väldigt vackra.

Namnet kommer ifrån att de kan lukta som varbölderna på en pestsmittad och sen medeltiden har växten använts för att framförallt bota sår.

Right now the butterbur looks like this. Later on they will turn white and finally they grow leaves that will be meter in diameter. With the sun's final rays almost horizontal from the back, they are quite beautiful.

The Swedish name hints at a connection with the plague that stems from the smell that is similar to the boils of someone with the disease. Since medieval times it has been used for medicinal purposes, mostly to heal wounds.

100 Höjdare - Hansson de Wolfe United - Iskalla Killen, 1979

På åttiotalet kunde man utan att skämmas sätta sig och titta igenom någons musiksamling när man var bortbjuden. Det säger en hel del om en person vilken musik den lyssnar på. Det är nog inte lika populärt idag att gå på fest och starta värdens dator och börja leta efter mp3-filerna. Den här skivan hittade jag ofta hos vuxna och det är verkligen musik för vuxna. Texterna har vuxna teman och musiken är mjuk och följsam.

Det är också så mycket 80-tal att gamla proggare med rötter i Contact och Vargen poserar i slips på omslaget och tar ett bandnamn som låter som ett företagsnamn. De måste ha haft kul när de kom på det här konceptet, men minns jag rätt så hatade de gamla proggjournalisterna i musikpressen det.

Jag var tretton år 1979 och föga imponerad, men dom var populära på radion och efter ett par år tog jag den här skivan till mitt hjärta och behöll den där.

För mig är detta vaggvisor för själen. Till och med när Lorne de Wolfe sjunger om ösregn och fnurror på tråden, slutar det med att solen tittar fram samtidigt som musiken slingrar sig fram i ett softat jazzlandskap. Så trösterikt.

In the eighties you could sit down and look through somebody's music collection without any shame. The music you listen to says quite a lot about a person. It probably wouldn't be as popular today to start up the hosts computer and begin searching for mp3-files. I would often find this record in collections of grown ups and it really is music for grown ups. The lyrics have adult themes and the music is soft and sensitive.

It's also so eighties that the old progressive musicians with roots in the bands like Contact and Vargen pose with their ties on and take a band name that sounds like a business corporation. I bet they had a lot of fun making this up, but if memory serves me, the old journalist in the music press hated them. 

I was thirteen years old in 1979 and not that impressed, but they were real popular on the radio and after a few years I took this record to heart and kept it there.

To me these are lullabies for the soul. Even when Lorne de Wolfe sings about heavy rain and love troubles, the sun comes out in the end and the music is soft jazz. Comforting.

Hansson de Wolfe United - Iskalla killen full av mänsklig värme på Spotify

1. "Iskalla killen" – 4:08
2. "Som att gunga sin själ i en hammock" – 3:39
3. "En tidig morgon" – 3:58
4. "Minnenas sorl" – 4:45
5. "Vad gör väl ett regn ibland" – 2:46
6. "Snurra mitt lyckohjul" – 4:31
7. "(Sjung för mig) Byssan lull" – 3:56
8. "Vargen i din kropp" – 3:46
9. "I Couldn't Live (without That Music Swinging)" – 3:02
10. "Old Cuba libre bar" – 3:32
11. "Iskalla killen 2" – 2:29

Fler Höjdare

How low can you go?

Hur lågt kan man gå? Den här gången handlar det inte om hur lågt basen kan nå i en house-låt eller hur billigt ett telefonabbonemang kan bli, utan hur nära marken man kan hålla kameran.

Den första bilden är från Partille Centrum. Kameran är i marknivå och jag hade ju gärna sett att folk snubblade över mig om det inneburit att jag fångat dom mer centrerat i bilden. Men den enda som var i närheten var en mopedist som kom bakifrån och strök förbi mig.

Den andra bilden är från Fiskebäck, det är säkert många som fotat det här trädet, eftersom det står precis vid parkeringen. Med kameran i marknivå blir himlen bakgrund istället för ängarna, vilket skapar mer dramatik i bilden. I svartvitt känner man mer av trädets strävsamma vilja att överleva i de hårda vindarna från havet. Kan tänka mig att de kala grenarna förstärker den känslan ytterligare. Lite Bergman känsla i den.

How low can you go? This time I won't write about how low the bass can go in a house tune or how cheap your phone bills can get, but how close to the ground you can hold your camera.

The first picture is from Partille Centrum, just outside of Gothenburg. The Camera is on ground level and I had been happy if people had tripped over me if it had meant that I had caught them more in the centre. But the only one who got close was a teenager on a moped that came from behind and brushed past me.

The second picture is from Fiskebäck, I guess loads of people have photographed this tree as it's just by the parking lot. With the camera at ground level the sky becomes the backdrop instead of the fields, which creates more drama in the picture. In black and white this diligent tree's will to survive the cumbersome winds from the sea becomes more apparent. The naked branches probably enhances this as well. Very Bergman-esque.

Fiskebäck, bättre än verkligheten?

"Men du photoshoppar väl bilderna?" Jag vet inte om den frågan har ersatt, "fin bild, du måste ha en bra kamera", eller om det bara är jag som råkar ut för det eftersom folk utgår från att jag inte skulle ha råd att köpa en dyr kamera.

Jo, jag "photoshoppar" bilderna. Arbetsordningen just nu är att fota i RAW, importera till Lightroom och justera vitbalans, färger (dra ner blått och rött som ofta blir för starka och saknar detaljer), högdagrar och skuggor. Sen exportera bilden som TIFF och jobba vidare med den i Photoshop Elements, först i plug in:et Nik Colour Efex, där jag normalt nöjer mig med att justera kontrast, ljus och färg.

Det där kunde man lika gärna gjort direkt i Lightroom, men jag tycker att det är både lättare och snabbare att jobba så här och jag gillar möjligheten att jobba i lager. Har man tagit i för mycket, kan man enkelt backa effekten genom att dra ner på opaciteten. Är man nöjd med effekten på delar av bilden, men inte allt kan man enkelt sudda bort den delen man inte är nöjd med och så syns lagret under igenom.

Därefter är det brusreducering med Dfine, också ett Nik plugin, och till sist lokal skärpa med ett high pass filter.

Som sagt är detta en metod jag jobbat fram för att redigeringen skall gå så snabbt som möjligt. Bilden ovan tog tre minuter att redigera. Tiden har egentligen inget med resonemanget att göra, man kan redigera sönder en bild på tio sekunder och det finns säkert purister som anser att alla mina bilder är sönderredigerade, men ändå.

Det tog mig en halvtimme att åka ut till Fiskebäck. Jag gick runt där i två timmar och letade vinklar och motiv. Provade olika objektiv för att testa vad som fungerade bäst. Hur stor skillnaden kan bli mellan två olika objektiv illustreras bäst i det här inlägget.

Var himlen så vacker som jag visade den i förra inlägget? På mittenbilden kan man tydligt se att det där röda i himlen bara är strax ovanför horisonten. Jag använde ett objektiv som motsvarar 24mm, en iPhone t ex har en lins som motsvarar 4,28mm. Det innebär att mobilkameran får med mycket mer av den "trista" delen av  himlen där det redan blivit kväll och grått. Jag har dessutom ett kraftigt gråfilter på som gjorde att jag kunde låta slutartiden bli 25 sekunder, vilket fick vattnet att bli spegelblankt. (På bilden ovan är det 15 sekunder.)

På första bilden i förra inlägget, så använde jag motsvarande 70mm, då hade solen gått ner och bara en liten del av himlen var röd, från den platsen jag till slut valde att fota solnedgången ifrån var skådespelet redan över, men från den här positionen med en tydligare förgrund och starkare tele, kunde jag skära ut en väldigt liten del av himlen och ge en illusion av att hela himlen var röd.

Min konklusion är alltså att det är inte huvudsakligen photoshoppandet som gör en bild, den förstärker den bara. Det är valet av teknik, utrustning och framför allt kompositionen som är avgörande. Bara genom att höja och sänka kameran ändrar man totalt bildens uttryck. Bilden ovan är tagen en halvmeter ovanför marken. Tar man alltid bilder i sin egen ögonhöjd går man miste om många bra bilder.

"Surely you photoshop your pictures?" I don't know if that question has replaced; "nice picture, you must have a good camera" or if people just don't think I could afford an expensive camera.

Well, I do "photoshop" my pictures. At the moment my modus operandi is that I shoot in RAW, import the pictures into Lightroom, where I adjust the white balance, colors, (reduce blue and red that often are too strong and lack details), highlights and shadows. Then I export as TIFF and open in Photoshop Elements where I start the plug in Nik Colour Efex. Usually I just correct contrast, light and colors.

I could have done all that in Lightroom as well, but for me it's quicker and easier this way, and I like the ability to work in layers. If I find that if I overdid it, I can back up a bit by adjusting the opacity, and if just a part of the picture is overdone I can erase it and let the layer below shine through.

Then it's noise reduction with Dfine, also a Nik plug in and finally local sharpness with a high pass filter.

This is a method I have fine tuned to edit as fast as possible. The image above took three minutes to finish. Time isn't important, as you can destroy a picture with ten seconds of bad editing and I'm sure that there are purists that consider all my pictures to be badly edited, but still.

It took half an hour for me to travel out to Fiskebäck. I spent two hours there looking for angles and motifs. I tried different lenses to see what worked best. The difference two lenses can make are best illustrated here.

So was the sky really as beautiful as I showed it in the last post? Look at the picture in the middle and it's clear that the red part of the sky is just above the horizon. I used a lens that is the equivalent of 24mm, an iPhone for instance has an equivalence of 4,28mm. So a cellphone camera will capture a lot more of the "boring" part of the sky where it's already night and grey clouds. On top of that I also used a grey filter that allowed me to get an exposure time at 25 seconds, that made the water completely still. (On the picture in this post it's 15 seconds.)

On the first picture in the last post, I used the equivalent of 70mm, the sun had completely set and only a small part of the sky was red. From the position where I finally had decided to capture the sunset it was already over, but here with a more defined foreground and a bigger tele, I managed to slice out a this part of the sky and give the illusion that all the sky was red.

My conclusion is that it isn't the photoshopping that makes a good picture, it will merely enhance it. It's the choice of technique, equipment and most of all composition that makes the difference. Just changing the altitude of the camera will dramatically change the feel of the picture. The image above is taken half a meter above the ground. If you always take pictures with the camera in your own eye level, you're missing out on a lot of good pictures.

Fiskebäck

Den här solnedgången väntade jag mig inte mycket av egentligen, men jag ville passa på att sticka ut till havet medan jag fortfarande har en bil. Mycket folk ute vid promenadstråken där och alla hade sina mobiler ute och fotade solen medan den sakta sjönk ner i havet. Inte lika många hade tålamod att vänta tills solen gått under horisonten dock, för det var då det faktiskt blev något av det, lite oväntat.

Den första bilden här var också en av de sista jag tog. En blick över axeln på väg till parkeringen och jag stannade en kvart till och väntade på att folk skulle jogga eller cykla förbi. Man fick vara lite slug så att inte folk som inte ville gå i vägen för det dom trodde var motivet. Det är ju cyklisten som gör bilden här.

I didn't expect too much of this sunset really, but I wanted to go to the ocean while I still have a car. Lots of people out walking their dogs and all of them capturing the setting sun with their cell phones. Few of them had the patience to wait until the sun had finally set though. Because it turned out quite nice actually.

The first picture here was also one of the last I took. A glance over my shoulder while walking to the parking lot, and I had to stay another fifteen minutes waiting for people to jog or ride by. I had to be a bit candid though, to trick people who didn't want to the disturb the photographer, not knowing that the motive was them. The bike rider really makes the shot.

Gatufoto porträtt

Som fotograf ser man inte på människor som alla andra. Man tänker inte i termen vacker eller ful, utan bara mer eller mindre intressant. Amir som jag fotade på Eldfesten har ett mycket intressant ansikte. När jag fotade honom var det i blå timmen, det vill säga precis efter solen gått ner, så i förra posten lät jag den vara svagt blåaktig, eftersom jag såg mig själv mer som en fotojournalist i det sammanhanget.

Jag ville pröva att redigera den som ett konventionellt porträtt också, så jag fixade till vitbalansen, korrigerade ljussättningen och så vidare. Åldersrynkorna är ju det i hans ansikte som framför allt berättar hans livs historia, och det är ju underbart. Det är lätt att ryckas med här och förstärka dom. Det har jag själv gjort mig skyldig till, se till exempel mina bilder på Iggy Pop.

Men om jag tittar mig själv i spegeln, så är det ju knappast rynkorna under ögonen jag gillar mest med mig själv. Därför har jag varsamt lättat upp dom här. Att ta bort dom helt hade ju varit fånigt, men jag har tänkt utifrån vad Amir skulle tycka om han ser detta. Jag tror och hoppas att han gillar det.

As a photographer you don't look at people the way other people do. You don't think in terms of ugly or beautiful, just more or less interesting. Amir, who's portrait I took at Eldfesten has a very interesting face. When I took the photo it was in the blue hour, i.e. just after sunset, so in the last post I kept the blue colors as I saw myself as a photojournalist that day.

I wanted to edit the picture as a conventional portrait also, so I set the white balance straight, corrected the light, and so on. The wrinkles in his face is hat really tells his life story, and I love it. So it's easy to get carried away and enhance them. I've done that in the past, see my pictures of Iggy Pop for instance.

But when I look at myself in the mirror, it's hardly the lines under my eyes that I appreciate the most. So I kept them back here ever so slightly. To remove them would have been silly, but I have edited with Amir's perspective in mind, what he would think about it if he saw it. I believe and hope he likes it.

Eldfesten på Heden

Det här var tredje året jag åkte in och fotade Eldfesten på Heden, det persiska nyårsfirandet. Första gången var det minus 20 grader, så gårdagens väder var i jämförelse nästan tropiskt. Elva plusgrader när jag åkte hemifrån.

Det känns lite fuskigt nästan att börja fota innan det blivit mörkt, men jag kunde inte låta bli att ta ett porträtt på Amir. Jag ser fram mot när jag med ålderns rätt kan bära en sån mustasch utan att vara hipster.

Medan mörkret föll fotade jag artisterna på scenen, bäst av alla var konferenciern Mahan som också sjöng sina egna låtar. Roligast att fota var elddansarna i Act of Emotion. Även Paris Dance var bra, men det var svårt att få till något från publikplats. Tog några bilder också på Hamid Rasti (tror jag) innan jag gick runt och fotade lite folkliv innan det var dags för fyrverkeriet, som så klart var dragplåstret för mig. Alltid nyttigt att öva på.

This was the third time I took my cameras and visited Chahar Shanbehsouri at Heden in Gothenburg, the Persian celebration of the new year. The first time it was 20 degrees below zero, so yesterday it was almost tropical by comparison. 11° C when I left home.

It's almost like cheating to start shooting before it's dark, but I had to take a portrait of Amir. I look forward to when I by the right of old age can wear a mustache like that without being labeled a hipster.

While the dark fell I shot the artists on the stage. Best of all was the host Mahan, who sang her own song between acts. Most fun to shoot were the fire dancers in Act of Emotion. Paris Dance was also good, but it was hard to find good angles from my place in the audience. Then I took a couple of pics of Hamid rats (I think), before I wandered around and captured the people attending. and then it was time for the fireworks, the main attraction for me. I always need more practice on that.