Tidsresor

Har man sökt sig hit till Nostalgoteket, kan man ju anta att man gillat att tänka sig tillbaka i tiden, kanske gillar man till och med tidsresor. Jag har i varje fall sett två bra filmer om tidsresor. Igår såg jag en spansk film som heter Timecrimes (Los cronocrímenes). Filmen var kort, 90 minuter, det gillar jag. Den var spännande och den var begriplig. Man behöver inte vara särskilt smart för att hänga med, jag vill gå ett steg längre och säga att det är bäst att inte tänka för mycket, allting verkar ju hänga ihop i varje fall.

Nu har jag precis sett Primer. Filmen har gjorts av en kille som heter Shane Carruth för 7000$. Sånt där är intrigerande, men innebär oftast att filmen är rätt kass, som t ex Monsters. Den hårda budgeten innebar att det bara blev 80 minuter film, totalt hade han filmat dubbelt så mycket, så ekonomiskt filmande och även extremt ekonomiskt berättande. Som sagt så gillar jag att filmen är kort och håller uppe spänningen. Enligt andra så är manuset vattentätt och håller för att ses upprepande gånger. Den här filmen är för folk som saknar tv-serien Lost, som gillar att klura på vad som hände egentligen. Behöver man hjälp finns det en nitton sidors avhandling här.

Vår hyllning till Sällskapsresan

Eftersom årets semesterfilm som jag la upp här är mitt allra populäraste blogginlägg, drar jag mig inte för att lägga upp en semesterfilm till, den här gången från Gran Canaria och Hotel Orquidea i Bahia Feliz.Det är ju rätt svårt att få folk att titta på ens semesterfilmer så det känns rätt otroligt att 4000 pers har tittat på den här redan, och av youtubes statistik att döma sitter de flesta och tittar på hela filmen. Otroligt kul.

Maia Hirasawa på Kulturkalaset

Min relation till Maia är den att jag tycker hon har en handfull riktigt bra låtar, och resten flyter omkring utan riktig substans, så jag var lite tveksam till att ta mig in till Götaplatsen igår, soffan drog hårt i mig, men men, sommaren är snart slut om inte redan, så man får passa på. Och vilken tur att jag gjorde det, Maia är helt fantastisk, utstrålning och charm, en del nya låtar man inte hört och en del gamla låtar på svenska jag inte hört. Och framförallt mycket bättre live än på skiva, det är ju inte alltid man känner så.

Än finns det lite krut i den svenska sommaren.

Carl-Einar Häckner på Liseberg

Man kan tro att jag har årskort på Liseberg, och det har jag ju givetvis. Det hade ju varit jättedumt att inte ha det så ofta som jag går dit. Carl-Einar har jag sett varje år sen han började uppträda med sin varieté. Ibland är det fantastiskt bra och ibland är det bara jättekul. I år var det jättekul. Jag kommer att se honom nästa år igen och förmodligen även innan då.

 

Eric Gadd - Why Don't You, Why Don't I

En video med Gadd från Liseberg tidigare ikväll..

Eric Gadd på Liseberg

Eric Gadd är en av få svenska artister som har star quality. Han ber inte om ursäkt för att han står på scen; han bjuder in oss till sitt "vardagsrum". Till en början känns det nästan för nära, för intimt, men Eric är avväpnande charmig och har en röst och en låtskatt som vinner över hela publiken. Jag har alltid velat ha Eric på svenska hellre än engelska, min favoritskiva är fortfarande album nummer två, Hurra du lever pang du är död. Så här i efterhand undrar jag om jag inte hade rätt, blev det några internationella framgångar på nittiotalet? Nog för att han förtjänade det, men vi svenskar sparar oftare låtar på svenska närmare hjärtat. Jag tror Eric hade haft en annan status idag om han hållit sig till svenskan. En bra konsert blev det i varje fall. Med allsång, en princecover och uppehåll i regnandet.

Rebecka Törnqvist på Liseberg

Mycket trevlig spelning. Rebecka har en härlig klang och killarna i bandet var samspelta, ingen försökte överrösta de andra. Kanske hade jag hoppats på fler låtar jag känt igen, men de kan ju bli en annan gång. Killen på blås och såg heter Per "Texas" Johansson, minns inte de andras namn dessvärre.

Tillfälligt avbrott

Har varit på landet några dagar, men nu skall det bloggas igen, vänta bara.

Le Mans med Steve McQueen från 1971

Ikväll blev det en gammal 1900-talsfilm, som min yngste son lite nedsättande brukar säga. Ett tidsdokument om den krävande 24-timmars biltävlingen i Frankrike. Som film är det inte mycket att hämta här, det är ett misstag att leta upp filmen för att man är Steve McQueen-fan, racingfan däremot, då är den ett måste. Alla de där bilarna lekte man med när man var liten i form av Corgi Toys, det är nostalgi.

Jag tyckte mig se Malin från Saltkråkan på läktarna och mycket riktigt det var Louise Edlind i hennes enda internationella roll. Här berättar hon lite om hur det var.

Den sista bilden är inte från filmen tyvärr, då hade jag höjt betyget ett snäpp till.

Georgie Fame Trio på Liseberg - Yeh Yeh

Filmade med systemkameran och klippte ihop det, av nån anledning rusade ett par andra fotoentusiaster fram och skulle fota precis när den här låten kom, nästan lite komiskt, som om det skulle synas på fotot att nu spelar han hitten, men det är ju sånt man får räkna med. I vilket fall var det folk som stod framför kameran långa stunder, så det är mest där jag fått lägga mina editing skills.