Antalet besökare på bloggen har ökat stadigt hela tiden, nu är det ca 200 sidovisningar om dagen och ett par av er har även klickat på Facebook-gilla-knappen här bredvid. Det tycker jag är jättekul.
Kanske är det någon nypåstigen som undrar vem jag är egentligen och varför jag bloggar. Jag är en 45-årig säljare, som gillar design och gammal estetik. Bloggen är i första hand ett forum för mina foton, filmer, musikvideos och spridda tankar. Jag kände att Facebook var fel ställe för att posta allt sånt där. Där uppskattar folk alltid en kommentar om att det regnar mer än ett bra foto och jag vill inte pracka på folk mina grejer (längre). De som är intresserade får hitta hit. När mitt eget skapande inte räcker till fyller jag på med gamla annonser och bilder. Jag bryr mig egentligen inte om vad de annonserar för, utan vad jag gillar är när bilden förmedlar en känsla om en tid som inte finns kvar.
Detta att vilja uttrycka sig har jag alltid haft med mig, sju år gammal ritade jag en serie som hette Stocken. Riktigt usel, streckgubbar med ett mindre emotionellt register än dagens smileys. Men jag sålde den till mina kompisar, och kanske såddes ett frö till vad jag skulle bli (säljare). Någon tecknare blev jag i varje fall inte, även om jag fortsatte rita fram till gymnasiet då jag fick med några alster i tidningen Serietrycket.
Därefter skulle jag bli författare, det blev en del dikter och noveller, några som blev upplästa i radio. Fortfarande kan jag möta folk som investerat i mina diktsamlingar och är lite besvikna över att jag inte slog igenom. Till er vill jag säga att jag verkligen försökte, jag låste in mig i två veckor och bara skrev. Men jag höll på att bli tokig, det visade sig att jag trots allt var alldeles för social för att kunna vara ensam så länge.
Så när konstnärskarriären definitivt var över kunde jag ägna mig åt det jag verkligen gillade; den ädla konsten som kallas blandband. C-60 var för amatörer, jag gjorde C-90. Som jag sålde. Ett band kunde ju kosta flera tusen att ta fram så jag var ju tvungen att få in lite pengar. Kompisar, restauranger och caféer var kundkretsen.
I takt med att man fick tomma väggar att fylla har jag målat lite. Fotat har jag alltid gjort. Musik skapade jag i ett enkelt dataprogram och la upp på sajten mp3.com. Fick ett par små hits och fick hem checkar på 30 000 kronor totalt, det var väldigt roligt. Inte minst som bekräftelse.
Allt det där har jag ju med mig, men passionen nu är att klippa film. Filma är kul, men enda anledningen till att jag filmar är för att få klippa den. Och bäst av allt är att nu när man har prylarna är detta en ganska billig hobby, vilket innebär att jag inte längre behöver sälja något för att finansiera det, och tack vare internet når jag ut till massor med tittare, läsare, lyssnare... För det var ju inte bara för pengarna jag sålde, lika lite som det är min drivkraft i mitt yrke, jag vill ju nå ut.
